Hur mycket behöver jag träna?

I guess I became desensitized (in relation to my communication issues) by routinely placing myself in situations that generated fear or discomfort. I consciously commenced such a proactive approach in 2000 when I decided to make a concerted effort to confront my fears. With hindsight, I now realize that I had made considerable inroads into reducing my levels of anxiety during the preceding 20 years (when I wore a small prosthetic device known as the Edinburgh Masker).

It became my mechanical crutch, allowing me to keep my head above water in my darkest hours. Although the electronic machine never made me fluent, it gave me the confidence (under the umbrella of the masking sound) to speak in situations that I know I would, otherwise, have avoided (particularly while on police duties).

As a result, I acquired very useful interpersonal skills which many PWS (quite understandably) do not possess because they tend to remain on the fringes of conversation. Conversely, `fluent’ people generally develop these skills progressively from an early age. The fact that I had attained a high degree of proficiency in the art of chit chat/small talk proved invaluable when (13 years ago) I chose to challenge my restrictive beliefs and embark upon a more expansive lifestyle.

I think it is important to clarify the point that I gained the expertise to engage in meaningful oral conversation (with others) MANY YEARS before I acquired greater fluency. Yet, I did not appreciate that I possessed such skills until I had occasion to spend a protracted period in the company of a large group of other PWS/PWB (for the very first time in my life). This occurred when I attended my initial McGuire course (and subsequent support groups) in 2000.

Although many of those present (having been equipped with certain physiological tools/techniques) could amply demonstrate that they were able to speak well in those controlled environments, their conversational skills (in a social situation) remained limited. Please be assured that these comments are not intended to be disparaging, I’m simply making an observation. As with any skill, we do not become proficient overnight, we need to perform that specific task repeatedly.

Over the years, I have facilitated several active workshops on this very subject. I feel that many PWS/PWB could benefit from gaining greater proficiency in this important area of communication.

Bob, I’m sorry it’s taken me a few days to respond but I have not had an opportunity to scrutinze my posts during recent days.

Kindest regards

Det här inlägget av Alan Badmington tycker jag väl illustrerar hur mycket man behöver träna för att nå framgång. Vi är alla olika och var och en måste själv ta reda på hur mycket träning man behöver lägga ner för att nå fram till ett visst mål. Alan B nämner för sin del att det för honom har tagit flera år. Så har det varit även för mig. Flera år!!! Det låter kanske avskräckande. Det skulle det ha gjort för mig om jag fått veta i förväg hur många år jag själv har behövt träna mitt tal för att det skulle bli märkbart bättre. Därför måste träningen göras lustbetonad. Det måste vara kul att träna. Att åstadkomma lockande träningsvillkor är en angelägen uppgift för alla stamningsföreningar. Det upptäckte vi i TALAkademin. Vi ordnade därför olika event som lockade till träning på olika sätt med syfte att förbättra vår muntliga framställning. Det gäller att hålla ut. Att vara uppfinningsrik. Att ha kul tillsammans i en stamningsförening. Gärna samverka med andra stamningsföreningar. I Sverige och även utomlands.

Träna tillsammans med personer som stammar från hela världen

The Royal College of Speech & Language Therapists currently recommends ‘talking therapies’ such as Cognitive Behaviour Therapy (CBT) to treat social anxiety in people who stutter. Although CBT and similar approaches can offer effective treatment for social anxiety in this client group, people who stutter may be reluctant to receive treatment that requires them to have lengthy spoken conversations with a therapist, because if their social anxiety is associated with their speech problem they will, by definition, dislike speaking.
In the present study we are piloting an online treatment that has been used successfully to treat social anxiety in people who do not stutter. Participants will be randomly allocated to a treatment or placebo condition, and carry out eight 20-minute computer sessions over a 4-week period, either at home or at the University of East Anglia. Immediately before and after the 4-week treatment period, and again 4 months later, researchers will measure participants’ levels of social anxiety and speech fluency.
This study aims to evaluate the feasibility of this approach and its acceptability to people who stutter. The results of the study will be used to strengthen the design of a more comprehensive trial.
For further information, please contact .

Jag läste mina e-mejl idag. Det var många som hade inkommit under de dagar som jag varit i Stockholm. Via ett av Alan Badmingtons e-brev kom jag att slutligen hamna på BSAs hemsida. Jag kopierade därför ovan ett – som jag tycker – intressant inlägg som jag stötte på med rubriken Communications Research Group.

Jag tycker att vi som stammar skulle passa på att delta I andra länders arbete med stamningsrelaterad ängslan och oro och I likhet med Alan Badmongton utvidga vår “confort zone”på olika sätt. Ett bra sätt tycker jag är att ta chansen att delta i ett forskningsprojekt som t. ex. ovanstående klipp berättar om.

Vad talträning ofta kan innebära

The strategies that I have employed (for eliminating avoidances; taking
charge of my thoughts; expanding comfort zones; attaining personal growth;
changing my mindset; challenging self-limiting beliefs and widening my
narrow self-concept) appear to provide encouragement for others (totally
unrelated to stuttering) to deal with their own problems.

”…o deal with their own problems…”
Det som jag i början trodde var unikt viktigt att bli medveten om just därför att man stammar är det inte i själva verket. Enligt Alan Badmington (citatet ovan) gäller det ovan uppräknade för normaltalande lika väl som den som stammar. Visserligen påpekar Alan Badmington, att allt vad han skriver om om stamning och hur han kommit till rätta med talet gäller för honom själv. Det innebär inte automatiskt, att det även gäller för andra eller alla som stammar. Många gånger har han påpekat detta. Därför behöver man kanske inte lära sig allt som Alan Badmington lärt sig. Men kanske något kan man som enskild person som stammar ta till sig och ha nytta av. Kolla gärna och skriv och berätta om det som du kommer fram till i jämförelse med Alan Badmingtons erfarenheter.