Jag stammar inte,… när jag är ensam

I think that is definitely one of the main triggers for most people: feeling afraid of stuttering because they feel like they’ll be judged for it. That’s why most people don’t stutter when they’re by themselves, or around people who they know really well, or animals, or babies. They don’t think any of those will judge them for stuttering. But I don’t think that’s always the case though. For me I don’t even think it’s actually one of the main triggers. I really wish I could figure out what it is for me.

Jag minns själv, när jag gick i läroverket i Örnsköldsvik, att jag skämdes för att jag stammade. Efterhand minskade skamkänslan allt eftersom jag insåg, att det var opraktiskt att tänka så. Jag hade då lärt mig tala på ett annorlunda sätt. Hade jag vågat mig på att tala som en finlandssvensk på lektionstimmarna, så hade jag klarat mig från stamningen. Eller på engelsktimmarna hade det gått bra om jag härmat westernskådespelaren John Wayne som talade med sammanbitna käkar och med en viss sjungande intonation.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: