Så här kan man göra, när man taltränar i USA idag

Christian,

As you rightly observe, trust grows over time.  What you’re doing seems totally right.  Keep going, bro.  You’re on the right path.

John H.
(Klipp från internet)
Tillit, tillit till det nya sättet att tala,men det är svårt stundom. Men man får lov att växa i tron. I tron på det jag kan förändra. Även om man ibland vacklar i tron på sig själv och det man gör. Ge inte upp! Trots rädsla och tvivel. Så  här långt ser det ut som att jag misströstar över mitt sätt att tala. Man försöker att tala så bra som man förmår. Utan att pressa på,utan att undvika vissa ord, utan att tänka ut vad jag ska säja i förväg. Ibland går det bra och ibland inte. Jag lägger märke till vissa situationer som jag har framgång i när jag använder det bisarra nya sättet att tala på. Skapa mer tillit. Och repetera!
Det här tycker jag, att vi är bekanta med när jag tänker på TALAkademin och vad vi erfarit där under årens lopp. Och John  Harrisons positiva kommentar stämmer bra.

Pröva och erfara (PE)

Ett fundamentalt antagande

”…I’m not even sure you know what you believe by looking in your head all the time.  I know my beliefs only by my actions.  If I’m trying to force words out it means I don’t believe speech is automatic.  I never know my beliefs apart from my action.  Do others in this group notice that?”   Ruth

Det är via handlingar som vi praktiskt kan åstadkomma en förändring. En kategori är talträning. Inte att förakta.

Putting and golf

This is a text I wrote to the Redefining stuttering- group on facebook: 

I started to play golf just before summer.

I have always hated golf because I was so bad at it as a child. People often laughed at me. All other sports I have been real good at but not golf. Before summer this year my colleagues at work persuaded me to attend a beginners course in golf. At the beginning  I was a very nervous putter where I did not have any controll of my left arm and it jerked as soon as I tried to put the golf ball. Inspired by Tim Galloway , the author of the “Inner game of tennis”,  I gave my arm permission on failure,  gave my arm

permission to be tensed, looking at my arm and told it to be relaxed. Saying to myself

I realy dont care if the golf ball gets into the hole or not, dont care at all about people

what they think,  dont care the least. At the same time during a couple of weeks  I practiced putting at home repeating those sentences to myself .Like a miracle,  after a while my putting gets perfect and my arm stays loose and dont get tensed.

Now I realy dont care about people on the golf court it feels fantastic. I can concentrate and focus on my putting and have 100 procent controll of it and at the same time I don’t do any judgments at all about my putting I only enjoy it.

Affirmationer

Hej !

Affirmationer är mycket bra att ta till i många situationer.

Här kommer en som jag använt mig av lite då och då

•  Jag känner in var det känns och hur det känns när jag använder min röst på olika sätt. 

• Jag håller kvar fokus på min  röst och känner hur den blir alltmer avspänd och en skön känsla sprider sig kring min röst. 

• Jag ger min röst tillåtelse att misslyckas 

• Jag använder min mörka, ljusa, orytmiska eller rytmiska röst och bryr mig inte det minsta om andra människors åsikter. 

• Jag är fullständigt oberoende av andra människors positiva eller negativa åsikter – jag går min egna sköna väg.  

• De bilder jag har skapat för mig själv om framtiden har gått djupt in i mitt inre, djupt in i ditt omedvetna och kommer att finnas med mig i fortsättningen  

• De kommer att verka som målprogrammeringar  som automatiskt gör att jag inte bryr mig de minsta om andra människors åsikter när jag använder min röst

Kroppsspråket är bra att känna till

Jag vill tipsa om en artikel på DN.se:

Bli medveten om ditt kroppsspråk – så kan du dra nytta av det
Brukar du stå bredbent eller ihopsjunken som en säck potatis? Kroppsspråket kan påverka både välmående och vilket intryck du gör på andra. Ju mer du vet och kan – desto mer kan du dra nytta av de dolda signalerna.

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/bli-medveten-om-ditt-kroppssprak-sa-kan-du-dra-nytta-av-det/

”Have FUN…!

Seth,

Congratulations on the progress you’ve been making.  It looks like you’re well on the path of recovery.

In answer to your questions, you’re at a point where your focus really needs to shift to the FUN of speaking rather than the mechanics of speaking.  You’re absolutely right that continuing to monitor HOW you speak keeps you in performance mode.  This is where joining Toastmasters or some other speaking group can play a major role, because it gives you an opportunity to explore the EXPERIENCE and FUN of speaking without fearing the consequences of things don’t work out the way you want them to.  To better understand this mindset, I would recommend books like Zen in the Art of Archery as well as The Inner Game of Tennis and other books in the inner game series.

Regards,

John H.

Jag gillar John Harrisons skriftliga insats för att avhjälpa talsvårigheten stamning. Jag tänker närmast på hans bok ”Re-defining stuttering”. Ännu har jag inte slutstuderat boken. Jag är förvisso ingen snabbläsare. Jag blir fort uttröttad, när jag läser en text. Därför måste jag ofta och med jämna mellanrum vila och invänta nya läskrafter.

I klippet ovan gillar jag  ”…shift to the FUN of speaking rather then the mechanics of speaking.” Det gäller således att ha KUL – och läsa det man tycker är KUL snarare än att läsa ”allt som man måste.” Jag följer gärna det rådet.

Beträffande rådet att läsa ”The Inner Game of Tennis” så kan jag av egen erfarenhet rekommendera ”The Inner Game of Golf”.

All vår början… bättre går det år från år!

Vad är nyckeln till framgång med talträning?

”taking action” and ”going to work”

”a great way to learn is to teach others”

En ny identitet … eller bara en ny roll?

”… I took Johns advice about having to become a new person it was scary but I took the advice and I am becoming an entire new person.”
– Christian

Utvärdera din talträning!

”I noticed quite a few differences in how I was speaking this year, as opposed to last.  Some of it, I know, was related to having more confidence this year, but not all of it.  Some of it was a direct result of the gradual changes I am making in how I’m thinking/focussing when I speak, and the different way I am learning to produce speech.

Today, I didn’t really use any voluntary stuttering.  I could have easily done so without having any feelings towards doing that, but I simply didn’t want to or feel any need to use it this time round.  I knew I could speak clearly, I wasn’t fearing stuttering, and overall, I wasn’t thinking about how I was talking.  Although I knew the broad outline of what I wanted to say – the various points and stories I wanted to tell, I wasn’t saying it word for word.  Often, I didn’t know exactly what I was going to say before I said it.  Sometimes I said things totally unplanned, on the spur of the moment, which was appropriate at the time.  My speech was definitely more flowing than last year, and I think I was saying more words per breath, but I wasn’t really thinking about that.  I was more focussed on my message and connecting with the audience.  It was a fun experience and I was asked back to speak again next year!  Afterwards, I wasn’t quite so ‘in the flow’.  I’m still not that confident using this new way of producing speech in everyday conversations – though I am gradually getting the hang of it more with my immediate family.  So – practice and time are needed there, I think, to build up confidence in that area.  Now on to preparing for my next talk in two days’ time – another 45 minute one with questions afterwards!

I want to encourage every PWS in this group, to venture out of your comfort zone too and to try something new.  You never know, you might have a really fun time!”

Haz el (Percy)

Hazel Percy är en person som taltränar och redogör för det i skrift. Jag läser därför med intresse hennes betraktelser om sina träningsinslag på saiten [neurosemanticsofstuttering]. Jag noterar med intresse när jag läser ovan, att hon omnämner ”…the gradual changes I am making in how I’m thinking/focussing when I speak, …”. Det spelar roll hur man tänker, när man talar. Och vad man fokuserar, när man talar. Hur många ord man säger på en utandning är viktigt.  Liksom kontakten med åhörarna. Ja, läs vad hon skriver. Det manar till efterföljd, anser jag.

Kan man bli vice president om man har stamning i sitt tal i USA?

Fwd: Re: [neurosemanticsofstuttering] Re: Joe Biden’s speech to AIS At times, Joe Biden became emotional as he recounted his experiences with stuttering.

It was heartening to hear him speak about “overcoming” stuttering because many persons (within the stuttering community) tend to refrain from speaking in such a vein.   It has certainly been my experience that it is possible to move from a place where stuttering impacts immensely upon one’s life to a position where one is able to lead an extremely active, fulfilling and expansive lifestyle.

Over the years, I have witnessed criticism of persons who claim to have successfully trodden such paths.  Indeed, some detractors have even expressed the view that such assertions can be harmful to other PWS because family members, friends, co-workers, employers etc may expect all PWS to follow suit.

As I have opined in a separate post (that I recently submitted to the group), I feel it is important for those of us who have become more effective communicators to share our stories.  I truly believe that others can gain inspiration (and encouragement) from the tales we have to tell.

Joe Biden also wrote:

“I learned so much from having to deal with stuttering.  It gave me an insight into other people’s pain – other people’s suffering.  It made me understand that everyone has something they’re fighting to overcome, and sometimes hide.”

During recent years, I have shared my story with many hundreds of audiences, comprising persons who do not stutter.  My listeners frequently tell me that (having heard how I dealt with my adversity) they are encouraged to address personal issues that exist within their own lives. Fear and self-doubt are not confined to persons who stutter – they are common to so many people.

Kindest regards
Alan

Jag gläder mig åt att USAs nuvarande vice president, Joe Biden,  är en person som vet vad det innebär att ha stamning i sitt tal. Och talar om det helt öppet. Att ha benägenhet för stamning i sitt tal är därför inget absolut hinder för att nå en topposition i ett samhälle. Detta är bra att känna till om man förleds att misstro sin egen framtid redan i skolan. Man kan alltid testa hur bra talare man kan bli genom träning. Man kan göra detta genom bl. a. TALAkademin, Toastmasters, McGuire, etc.
TRÄNING GER FÄRDIGHET!
Man kan själv testa om det gäller allmänt – eller bara under viss villkor.

För mer än 20 år sedan…

”…Wanting to be totally open about my speech with the recruiters, I decided to very briefly write about my journey during the past 16 years, from being someone with a severe stuttering problem (to the extent that having conversations with my husband/friends was very difficult and totally exhausting), to someone who now loves public speaking.  I mentioned my involvement with the McGuire Programme and Toastmasters, and how they have both helped to build my confidence and given me many positive experiences of speaking to groups.  Also my current involvement with speaking to community groups in my local area.  I didn’t have much space to write on the form but alongside that, is also John Harrison’s input and the whole concept of having fun whilst speaking.”
(Hazel Percy, klipp från [neurosemanticsofstuttering]

Jag vill kommentera uppgiften ovan ”…my journey during the past 16 years…” som lett fram till ”…someone who now loves public speaking.”

Man träna sig i att tala under många år och upptäcka, att det blir roligt allt efter. Det kan kännas motigt med träning i att tala till att börja med. Lyckligtvis bli det roligare och roligare med tiden. Därför  startade TALAkademin för mer än 20 år sedan.

Skilj på träning och ”tävling!”

Jag blir automatiskt påmind om detta varje dag som går utan träning.

Antagligen kommer påminnelsen från ett speciellt tillfälle som handlade om dyslexi – läs- och skrivsvårigheter. Jag satt på biblioteket och läste på om dyslexi. Det var en vetenskaplig artikel om träning för elever med läs- och skrivsvårigheter. Jag tror författaren var professor Ingvar Lundberg, Umeå universitet. Ja, han hade skrivit rapporten som artikeln baserade sig på. Huvudbudskapet var ungefär följande: ”Det fordras 3 gånger så mycket läs- och skrivträning som du tycker är normalt för att det skall bli ett bra resultat.”

Jag tänkte genast på träningen i muntlig framställning. Det som jag höll på med. Min erfarenhet var ungefär den samma även i det sammanhanget. Detta är inget frälsningsbudskap att presentera i TALAkademin, tänkte jag. Vem vill träna 3 gånger så mycket som man har lust med??? För att det skall bli ett bra resultat…!

Men tiden går fort, tycker jag. Kanske har jag inte så många år kvar här på jorden. Därför kan det vara skäl att tala om vår träning och träningsmöjligheter i muntlig framställning. Inom TALAkademin vet vi ju att: ”Ju bättre man talar desto mindre stammar man.” – uppenbarligen stämmer i verkligheten. Det är konstaterat. Vad som fordras är ”träning, träning och åter träning.” Alltså 3 gånger normal träning. Detsamma gäller träning för blivande skådespelare. Det har jag hört Jan Malmsjö en gång säga i tv.
Träning är alltså nödvändig för ALLA som vill tala bättre.

Min erfarenhet är att alla som tränar muntlig framställning har svårt för att skilja på träningsrollen och ”tävlingsrollen”. Med ”tävlingsrollen” avser jag detsamma som ”den normala talrollen som man har när man talar och är sig själv utan att tänka på att man gör sig till på något sätt.” När man tränar känns det som att man gör sig till på än det ena och än på det andra sättet. Det är som olika roller som man får ta på sig. Eller spela, utföra. När man höjer röststyrkan kan det kännas som att man gestalar en framfusig och dominant person. Det tar emot. Det känns onaturligt. Man vill inte göra denna roll. Eller när man skärper uttalet känns det som att man gör sig märkvärdig och dominerande, aggressiv.

När man lyssnar på sig själv och när man frågar någon som lyssnar på en, hur det låter, så får man vanligen till svar något positivt. Du låter bra.

Man talar inte som man tror att man talar. Det är viktigt att komma underfund med när man vill förbättra sin muntliga framställning. Man måste lita till vad bandspelaren säger. Eller videokamerans resultat. I det senare fallet kan man både se sitt kroppsspråk och lyssna till talet samtidigt. Det är en viktig återkopplingsfunktion som man kan rätta sig efter.
Gör därför en Speaking Circle övning och skicka den till alla oss i gruppen. Berätta om hur du tycker att man skulle kunna göra för att locka till träning med SKYPE och webbkamera så att det blir kul att träna.
Låt det gärna bli en uppmuntrande hälsning till oss alla!
Hälsningar i all hast – år 2011
Åke

”…och jag skall säga dig vem du är…”

”Vägra att ge upp…!”

Do you feel you have no other choice but to start doing something different with your brain and your life? If yes, than, trust me – you will succeed. Because you will keep going, stumbling, failing, dusting yourself off and getting up again… And I know from my own experience, that when you refuse to give up, the universe gets on your side and you open the doors to some very special magic.
(Anna Margolina)

Jag har hört det förr: ” Ge inte upp!” Många exempel. Många gånger. Under årens lopp. Men jag måste erkänna en sak. Helt och fullt har jag för min del aldrig helt övertygats om att det verkligen stämmer:  att aldrig ge upp. Jag menar, att aldrig ge upp inför någonting som jag verkligen åstundar.

Vill jag tala flytande utan stamningsinslag i mitt tal, så måste jag först veta om det över huvud är möjligt. Det måste finnas konkreta exempel på detta. Annars blir jag aldrig övertygad. Jag har sett några exempel. Faktiskt.

Anna Margolina hävdar emellertid, att om man vägrar ge upp så får man magisk kraft från himlen, vars dörrar öppnas. Ja, det är bara att pröva och se om det stämmer. Då tipsar jag om coaching från TALAkademin.
Pröva och erfar. (P.E.)

Hur lång tid tar det att lära sig…?

Kan du lära dig något nytt av Hazel?

So, just thought I’d write out a few thoughts, as I’m training my brain to give up control when speaking.  First, it sometimes feels like I’m trying to get my brain to do the complete opposite to what it thinks it should be doing to speak – like I’m going against what it wants to do – but not what it needs to do.  I often still have the urge to control, with varying degrees, because that’s how I’ve been doing speech for years and years – with and without McGuire, but always controlling in some form or another.  And to not do that feels like that’s not how speech is done – but actually, when I do give up control, I find that is EXACTLY how speech works – without my trying and effort.  It all feels so topsy-turvy at the moment.

 Det är för de flesta personer med stamning i sitt  tal nödvändigt, att komma underfund med hur normalt tal produceras. Annars blir det oundvikligen återfall efter en framgångsrik talträning förr eller senare. Så talar nämligen erfarenheten. Här kan vi lära oss lite från Hazels erfarenheter och förstå något om hur talandet kan hänga ihop. Några erfarenheter torde vi alla ha gemensamt med varandra. Vissa andra erfarenheter är specifika för var och en. Det kan vara värdefullt att känna till andras framsteg.

I often have times of feeling & #8216;ugh’, when I go back to trying to control, even though I don’t want to be doing that.  When I do, I try to have a positive outlook, realising that change takes time – and probably lots of it!  Sometimes, I find that I get into the groove of ‘trying to not control’ and ‘trying to do it right’, but that doesn’t work too well either.  And at other times I genuinely do give up the trying and effort and when I do, my speech flows effortlessly.  And some of these times actually surprise me, whilst I’m speaking.  I sometimes find that I’m at the point of starting to say something I’ve previously had difficulty with and end up saying it effortlessly.  So I really do sense that my brain is gradually getting the hang of this automatic speaking and see progress in situations where there previously wasn’t much, if any.  Yet at other times, I revert back to the old programming and once I’m in that groove, it’s not always easy to get out of it quickly.  So then I remind myself of the positive changes I am seeing happening, tell myself to hang in there and that it can only get easier!!!

Hazel